Ryssland fortsätter sitt skoningslösa övergrepp på Ukraina. Inte ens de väldiga egna förlusterna tycks röra den ryska statsledningen i ryggen. Ukraina håller emot på ett imponerande sätt med hjälp av stödet från Väst, men detta stöd har ännu inte blivit tillräckligt stort för att
kriget ska kunna avgöras till Ukrainas fördel. Kan EU-ländernas ledare vinna sina folkopinioner för ett ännu mer beslutsam agerande?

Ryssland uppträder hotfullt och aggressivt mot många av sina grannar. Det pågår allmän upprustning inom Nato om än ofta från låga nivåer. Det finländska och till sist även svenska medlemskapet i alliansen innebär ny säkerhet men också nya och krävande arbetsuppgifter.

I Mellanöstern fortsätter konflikten mellan Israel och Hamas utan att man kan skönja mycket till hopp om en varaktig lösning. Kina lutar sig allt tyngre mot Taiwan. De amerikanska valen i november väcker milt uttryckt begränsade förhoppningar om moget och kraftfullt ledarskap under den kommande fyraårsperioden.

Tiden är laddad och farlig.

På det inrikespolitiska planet tycks de stora stödpaketen, som kom till för att lindra finans - och Covid-19-kriserna, ha väckt aptit på mer statligt engagemang på en rad skilda fält. Hur stor är risken för vi åter ska behöva uppleva ett rejält antal misstag av 1970-talstyp? Hur kan högre utbildning och forskning reformeras för att fungera bättre än i dag?

Det svenska valet till EU-parlamentet gav inte upphov till några större omvälvningar och nu kommer manövrerandet inför nästa riksdagsval att i allt större utsträckning sätta sin prägel på politiken. Enligt SD-ledaren Jimmie Åkesson är Tidöavtalet en engångsföreteelse, vilket förstås väcker frågor om hur ett nytt regeringsalternativ till höger ska se ut. Men läget är knappast mindre komplicerat till vänster, vilket valmanskåren i allt högre grad lär bli varse. Ska det bli ”vem tar vem”, ekonomin eller kulturkampen som definierar politiken mellan nu och 2026 års Big Picture?